Den ena ursäkten större än den andra

Jag är så fruktansvärt förbannad, besviken och tom inuti mig nu. Allting på samma gång!
Man gör allt för att människor runt omkring en ska må bra och jag gör nästan så mycket så jag glömmer bort att jag har en egen familj att ta hand om. Allt här hemma blir skuffat åt sidan så länge jag känner att någon behöver mig. Ibland händer det för ofta och just nu är bristningsgränsen nådd. Överenskommelser som bryts på grund av dumhet, liv som sätts på spel, lögner som är stora som de största kontinenterna osv.
Visst jag är absolut inte guds bästa barn. Har gjort en massa dumheter i mitt liv och gör nog rätt mycket som jag säkert inte borde förhålla mig med fortfarande. Men skillnaden är att mina lögner och mina svek är ingenting som försätter min son i problem, det är heller ingenting som gör mig hemlös och utan framtid.
Detta händer fan just nu! och jag ger upp....jag vill inte vara nån dalta som finns bakom husknuten för att rädda och sopa upp skiten som lämnats efter. Mitt barn ska fan inte behöva lida för en så dumdristig jävla grej, vilket han kommer göra om jag tappar kontrollen och brakar genom golvet.
Vi försöker finnas där för både den ena och den andra och varje gång man förbereder sig så får man bara en stor käftsmäll tillbaka.
"Ja men varsågod för att jag hjälper dig och glömmer bort allt jag har!"
Nej nu fan jag ska lägga ner. Pallar inte!