Mammas Älskling

Vad vore världen utan de små underbara barnen som finns och vad vore min värld utan min fina lilla son. Jag är så upp över öronen i mitt barn så jag ibland tappar både tid och rum. Ett litet leende från honom kan få hela min dag att bli den bästa någonsin.

Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle bli mamma. Efter att min lillasyster fick sin första dotter kände jag bara att jag själv skulle aldrig kunna ta hand om ett barn. Sinna, min systers dotter, var som min egen lilla flicka i närmare två år. Jag träffade henne varje dag, matade henne, bytte blöjor på henne och gosade ihop oss tills vi båda somnade. Jag fick vara med om de två speciella första åren ett barn har i sitt liv, där de lär sig så mycket nya och spännande saker och jag fick se min lilla flicka bli en stor tjej. Det skönaste med att vara hennes moster var att kunna lämna tillbaka henne när man kände att det blev för mycket och där var anledningen till att jag aldrig trodde att jag själv skulle bli en bra mor. Tänk om jag skulle tröttna på mitt barn?! Tänk om jag ville lämna tillbaka ungen när den skrek?!

Jag var livrädd men samtidigt så lycklig den dagen som stickan visade ett blått plus. Jag visste inte hur jag skulle lägga upp det för min man. Ville han ha barn, eller var det bara någonting han sa?!

Tony blev oxå glad! Självklart!

Vi gick igenom de tuffaste nio månaderna jag någonsin gått igenom i hela mitt liv. Från dag ett spydde jag konstant. Jag kunde inte dricka kallt vatten under ett halvårs tid. Jag var helt utmattad och förstörd över att aldrig få behålla någonting. Tony visste inte hur han skulle föra sig med sin numera gravida flickvän och han gjorde verkligen allt för att jag skulle må bra. Var vaken med mig på nätterna när jag kräktes. Klappade om mig på dagarna när jag inte hade någon ork kvar, plus att han skötte både hem och jobb samtidigt.

Jag ville bara få ut ungen som låg i min mage och som förstörde mitt liv. Så kände jag! Jag var så arg och besviken på min graviditet. Det finns så många människor som verkligen går på sina rosa moln och studsar runt lyckliga när de har barn i magen. Men inte jag. Mina moln var kolsvarta och nerkladdade i kräkor. Hur härligt låter det? Ont hade jag oxå. Fick problem med ichias (stavning?) och fick regelbunden massage och träning för det.

Inte nog med att jag hade en lååååång graviditet, när BF (beräknad födsel) hade kilat förbi med TIO dagar så tappade jag lust och ork. Jag krävde att få en igångsättning av förlossningen och så blev det.

Hade extrema värkar efter att de hade spräckt hinnorna och jag trodde inte att jag skulle överleva. Att en förlossning ska vara underbar är oxå för mig en total jävla lögn.

Jag höll på att förlora mitt barn. Hans hjärtljud gick ner från (ca) 140 till (ca) 30. Så ni kan ju själva räkna ut att det inte såg så bra ut för hans överlevnad. Efter nio timmar med värkar så tog det 4 minuter för doktorerna, från att de "tryckt på knappen" till att min älskade son var ute.

Min man fick klippa navelsträngen och se sin sons första andetag. Han fick hålla honom i famnen och han fick känna våran sons små fingrar runtom sitt eget. Min man blev den som var tillsammans med Filip under hans först levnadstimme.
Jag var i narkos. Och när jag vaknade så ville jag bara ha mitt barn. Min fina son. Det finaste i världen och jag var så otroligt lycklig över att han var frisk och hel.

Efter den dagen, när jag blev mamma, har jag aldrig någonsin ångrat att jag bestämde mig för att fortsätta min jobbiga graviditet. Jag var på väg att ge upp! Men om jag gjort det så hade det bästa i mitt liv aldrig funnits vid min sida varje dag!

Min son är det absolut finaste jag har. Min Filip är min son och jag älskar honom villkorslöst. Han är mitt hjärta och min själ och han kommer alltid finnas hos mig!