På en tunn skör tråd

Igår blev en jobbig dag för mig och många människor runt omrking mig.
En person som står mig och min man väldigt väldigt nära orkade inte med sitt liv längre. Personen i fråga låste in sig i sitt hem och överdoserade med tabletter.
Det var i sista sekunden som personen blev hittad av sin äkta hälft som gjorde allt för att skaka liv i den numera medvetslösa kroppen. Ambulansen var på plats och personens mamma kom dit precis när ambulansen skulle åka iväg. De åkte utan blåljus och mamman trodde att allt var förbi.
Just nu ligger våran älskade på en avdelning för avgiftning och jag åkte upp dit igår kväll för att bara träffas och prata ut lite. Tommare blick har jag inte sett på länge, all livsglädje var som bortblåst och jag kände mig maktlös.
Personen var väl medveten om hur mycket h*n skulle lämna efter sig men struntade i det. Allt var för jobbigt och all kraft var slut.
Kvällen tillbringade jag tillsammans med mina svärföräldrar, där kunde jag prata ut, men jag hade svårt med känslorna efter att jag såg de tomma livlösa ögonen. H*n ringde senare på kvällen och inte förrän jag hörde rösten och gråten så kom mina känslor. Jag försökte vara stark igår men det kan bli för mycket ibland och det märkte jag när jag väl fick gråta ut.

Vi älskar sig så fruktansvärt mycket allihopa. Vi vet om hur svårt du har det och ingen vill att du ska behöva må såhär. Vi vill hjälpa dig med alla medel och det ville vi innan allt detta hände oxå.
Du har så mycket mer att leva för och du har så otroligt mycket kärlek kvar att ge!
Skräm inte oss på det här viset igen. Nu ska jag ta hand om dig på ett helt annat plan och du kommer inte bli av med mig, hur mycket du än önskar att du kunde.