Superhjälte

Igår var en underlig och konstig dag. Jag och syster tog oss en långpromenad i skogen tillsammans med våra hundar. Grejen e den att jag brukar ha min hund lös i skogen eftersom hon sköter sig så superbra därute och det kommer aldrig andra hundar eller andra människor gående där.
Igår när vi gick ut så kom det självklart två stycken hundar och både min och sannas hund var lösa och de började så fint springa mot de andra hundarna som kommer gående där. Jag gör ifrån mig en väldigt proffsig inkallning och Gina tvärvänder och kommer tillbaka till mig. *pust* Jag trodde jag skulle få stå för en hel del där i några sekunder och jag vet ju att man inte ska ha hunden lös om man inte är 100% på den. (vilket jag egentligen inte är) Vi gick i alla fall i motsatt riktning mot de andra hundarna och deras ägare och började klättra i berg och hade oss. Då försvinner syrrans hund. Haha, det hr är ju inte sant tänkte vi. Så vi står där i godan ro och lockar och lockar men han vill fan inte komma tillbaka. Då sticker min hund iväg och är jätteglad när hon kommer tillbaka, för bakom henne kommer syrrans hund med. Min bebis gick iväg för att hämta honom. Så duktig!
När vi väl ska ta oss hemåt så vägrar Gina att ta sig in i bilen så jag sa till henne att hon får vara kvar där och att vi åker utan henne. Sagt och gjort, vi satte oss i bilen och började köra. Likt ett litet barn som lämnas själv i vildmarken utan sina föräldrar blev hon panikslagen och sprang mot bilen. Hon ville ju inte vara ensam ute bland en massa läskiga träd och vattenpölar. Så jag kliver ut och erbjuder henne en plats i bilen för andra ggn och denna gången tackar hon och hoppar in på en gång. Puckohund :)

Det roligaste som hände igår i alla fall var under kvällen, lagom tills vi ska gå och sova. Tidigare på kvällen hade vi hört en katt som satt och jamade nånstans och vi konstaterade att det inte var nån av våra två katter, för de hade precis sprungit in. (vi var utomhus och rökte)
Nästa gång vi går ut och röker hör vi samma katt som jamar lika vilset igen och jag tyckte att det kom så nära huset så jag var tvungen att börja kika runt lite. Då ser jag en liten katt som sitter fast i våran grund.
Jag tar med mig ficklampan ner och kikar och hittar då svärföräldrarnas bortsprungna katt sen typ 2 veckor tillbaka. Hon var vettskrämd och vågade inte komma fram till varken mig eller tony så vi ringer och väcker svärföräldrarna. De kommer helt groggy över för att hämta deras lilla bebis och efter en 20 minuters räddningsauktion får vi fram kissen och Ove bär hem henne i en filt.
När vi skulle lägga oss så kommer tony stolt upp i sovrummet och bekänner att han kände sig som en riktig brandman när han tog fram katten. Hihi! Min man e så söt!

Dagen var full av konstiga händelser, men man somnade i alla fall med ett leende på läpparna när man nu vet att kissekatten mår bra och äntligen är hemma i trygghet.

Idag är det precis en månad kvar tills jag fyller 25! (på tal om absolut ingenting)